Sparad i Alla inlägg

Lärartycket


Mitt bidrag till Lärartycket:

Plastsandalerna

Hon hade vaknat ovanligt lätt den här morgonen. Det var ingen vanlig måndag morgon. Den här morgonen var speciell.  Idag skulle hon äntligen få gå till skolan i de rosa plastsandalerna. Hon hade längtat så. Verkligen längtat. Efter en del tjat och gnäll hemma hade hon nu fått de efterlängtade sandalerna. De var rosa. Plast. Med glitter. Hon längtade till skolan. Undrade om fröken skulle lägga märke till dem, kanske till och med kommentera och bekräfta hur fina just hennes sandaler var. Hon log inombords.

Vägen till skolan var en slingrig cykelväg längs skogen. Hon brukade tänka mycket när hon gick längs vägen. Idag tänkte hon på hur läskigt det hade varit att börja skolan. Hon tänkte på hur hennes mamma hade följt henne till skolan och stöttat henne. Först nu efter några veckor kunde hon skutta glatt till skolan, själv. Hon tänkte på fröken och klasskamraterna. Hon skuttade sista biten på vägen och tittade ned på fötterna. På de rosa plastsandalerna.

Hon såg att klassen stod utanför klassrummet på skolgården. De hade samlats och fröken stod och räknade in eleverna. Flickan kände hur hon upprymdes av glädje. Hon log och sprang fram till klassen. Fröken slutade att räkna och tittade på flickan. Fröken tittade förvånat, och hennes blick var nu fäst på flickan fötter. Flickan log belåtet. Fröken hade  genast lagt märke till de vackra rosa plastsandalerna.

Flickan sprang hem. Tårarna rann nedför hennes kinder. Hon grät. Hon grät hela vägen hem. Hon grät så där tyst så att ingen skulle  få höra hennes besvikelse. Flickans mamma släppte in henne och försökte trösta henne. Men hon var tröstlös. Efter en stund samlade flickan sig. Tog av sig de dumma plastsandalerna, klev i gummistövlarna. Och sprang tillbaka till skolan. Nu var hon redo för en dag i skogen. Redo. Redo på fötterna.

_____

En berättelse om en flicka som tog på sig ”fel” skor inför en dag i skogen. En berättelse om möten, förväntningar och språk. Men en berättelse som också visar på hur lärande är situerat och kräver helhetsperspektiv på ”hela eleven”,  där språket och kommunikationen många gånger har en avgörande betydelse.

För mig är skolan en mötesplats där personer, personligheter – människor med olika bakgrunder, erfarenheter och förväntningar möts. En mötesplats. En mötesplats som kräver språk, kommunikation och samspel, vilket är förutsättning för allt lärande. Men också för att utveckla och främja eleverna, relationerna och deras identitet under resans gång. Jag tror på ”hela människan” och att utgångspunkten är att arbeta med helhetssyn på eleven.

Jag är lärare. Jag är väldigt lycklig över mitt något sena, men modiga val av att utbilda mig till lärare. Varje morgon möts jag av förväntansfulla elever. Möten. Möten som jag önskar ska bidra till elevernas harmoniska utveckling. Möten som jag önskar ska väcka nyfikenhet och lust till lärande. Möten som jag aldrig haft om jag inte valt läraryrket. Jag är läraren som en gång var flickan med de rosa plastsandalerna. Jag är lärare. Och jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

// Hülya Basaran


Advertisements

2 reaktioner till “Lärartycket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s