Sparad i Alla inlägg, Kulturmöten

En fågel i klassrummet, diskussion och värdegrund

Jag kommer fortsättningsvis dela med mig av stunder, som jag kallar guldstunder.  Här kommer ett från en grupp elever inskrivna från skolår 1-4:

Vi ska just börja lektionen efter tio-rasten. Alla elever är på plats, eller nja, nästan alla. Jag frågar klassen om de sett A. Eleverna i klassrummet har sett honom på rasten, på lite olika ställen. Nåja, vi börjar lektionen så länge så kommer han säkert snart tänker jag och tar whiteboardpennan i handen för att anteckna/rita på tavlan.

Plötsligt flyger klassrumsdörren upp. Där står A med ett stort leende, uppspärrade ögon som tindrar, ytterkläderna på och med en (ganska) stor fågel i händerna!

Jag står och stirrar på A och utbrister ett långt Aaaaahhhhhhhh, jag blinkar några extra gånger och försöker fokusera på vad det är jag ser. En annan elev i klassrummet utbrister: En fågel, fröken, en fågel!

A utstrålar lycka, jag är i chocktillstånd.  Fågeln försöker att flaxa med vingarna men A  har kontroll över läget och tar ett starkare grepp varje gång fågeln försöker flyga iväg. Min  kollega står bakom A och leder snabbt ut honom. Jag springer hysteriskt efter i hopp om att fotografera A och fågeln (?!). Min tanke är främst: det här är något eleverna kan skriva om, språkutveckling! Min kollega blir lite irriterad över att jag vill ta kort, hon tänker på fågelns bästa. Men i hopp om att A inte ska förlora kontrollen och fågelns ska flyga runt i skolan leds A och fågeln snabbt ut.

Efter att A tvättat händerna sätter han sig på sin plats. Vi pratar först om:

  • bakterier och sjukdomar, alla får ta handsprit
  • fågelfamiljen och konsekvenserna när människan håller i en fågelunge (att fågelmamman känner människolukten mm)
  • att fåglar inte trivs inomhus bland människor
  • hur man kan/bör göra istället för fågelns bästa

Så utbrister A: Fröken alla barn från Y-land gör så (med bildspråket visar han hur man skjuter med slangbella).

Detta blir något att diskutera om tänker jag och spinner vidare.

Jaha, säger jag och frågar om det verkligen är ALLA barn från Y-land som gör så. Ja nickar de flesta eleverna i klassen instämmande. A och några elever till har sett det med egna ögon. Det är så!

Usch, säger jag, ALLA barn (med betoning på alla) från Y-land vet inte att det är dumt att göra så.

Så tillägger jag:

Och ALLA barn (med betoning på alla) från X-land (landet A kommer ifrån) kommer in sent på lektionen och tar dessutom in stackars fåglar i klassrummet!

Eleverna tittar förvånat på mig.

Nej, fröken inte så! Nu protesterar eleverna från X-land. Jag frågar eleverna en och en om de tar in fåglar i klassrummet, eller skjuter på fåglar med slangbella. Vi har elever från båda länderna (och andra länder) men ingen verkar skjuta eller ta in (förutom A som tog in) fåglar.

Näää, säger A skamset och tittar ner. Men fröken tre, tre barn från Y-land säger han och visar slangbella-skjutandet med kroppsspråket. Ja, tre barn säger jag, men är det då ALLA barn? Nä, säger A, det är tre barn.

Vi pratar om varför vi inte bör säga ALLA när det handlar om några barn.

Vi pratar om att alla människor är olika även om de kommer från samma land.

Glad över att jag har fått ner ALLA barn från ett land till enbart tre barn- det vill säga skiftat fokus av beteende/handling från nationalitet till individ, glad över att jag under just det passet hade en studiehandledare på majoritetsspråket inne i klassen, glad över min kollega som snabbt visste vad hon skulle göra med fågeln, lite orolig över att jag provocerade eleverna genom att säga så man inte ska säga fortsatte vi stunden som blev  kvar av lektionen med biblioteksbesök. Det blev en del böcker om fåglar (man kan ju undra varför).

En minnesvärd lektion, som jag tror gav eleverna en tankeställare och blev ett lärande- ett lärande som jag tror gav mer än mina planerade lektioner.

Jag och min kollega diskuterade sedan vår syn på händelsen. Jag berättade att det (i alla fall) från landet jag härstammar ifrån är ganska vanligt att man håller i fåglar, tar in om de är skadade och matar dem (jag och mamma gjorde det senast i somras). Sedan funderade jag på om jag genom att tänka så egentligen tänkte som eleverna, alla från X eller Y gör så…

Jag berättar också varför jag blev chockad och blev något handlingsförlamad men reagerade inte lika ”negativt”  som min kollega när jag fick syn på fågeln. Jag kan erkänna att fågelns bästa var inte var det jag tänkte på i första hand.

Det var en lärorik dag på många sätt som jag gärna delar med mig av, genom att skriva här.

Behöver jag poängtera att vara rik på språk – är också att vara rik på lärande!

Annonser

En reaktion till “En fågel i klassrummet, diskussion och värdegrund

  1. Underbart! Det enda jag saknar är bilden på den där fågeln. 🙂

    (Jag har växt upp i Z-land, och där tar man också in skadade djur och matar dem. Jag har haft kråkor, igelkottar och förvildade kattungar att ta hand om. Utan handsprit, men med respekt för näbbar och klor)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s