Sparad i Alla inlägg, Kulturmöten

Nyfikenhet och lärande

Sedan starten av höstterminen arbetar jag på ett nytt ställe. Jag arbetar fortfarande med nyanlända som jag gjorde på förberedelseklassen på Kronan men nu med elever som är ”än nyare” i svenska skolan. Jag arbetar med nyanlända elever på Trollhättan Stads mottagningsenhet Välkomsten.

Välkomsten är en organisation som har funnits några år men som det har satsats mer nu med syftet att samla resurser till ett ställe för att utveckla mottagandet och kartläggningen för nyanlända elever.

Välkomsten ligger på en segregerad skola, segregerad åt ”andra hållet”, det vill säga att Välkomsten är placerad på en skola på ett område i Trollhättan där det inte bor så många med utländsk bakgrund.

Att jobba med nyanlända elever på en skola med övervägande (nästan enbart) elever som har svenska som modersmål innebär möten där eleverna har frågor om ”dem andra”. Eleverna på skolan som möter våra nyanlända elever är nyfikna och har många frågor. Med anledning av en viss nyfikenhet blev jag inbjuden (av en engagerad klassföreståndare) till e åk fyra på skolan. Läraren kontaktade mig och undrade om jag kunde komma in till klassen för att berätta lite om Välkomsten. Och det är just det- vad jag och eleverna pratade om och gjorde som det här inlägget handlar om.

Första reaktioner kom när jag skrev mitt namn på tavlan: Hülya. Det öppnade upp för frågor och samtal om:

  • varför bokstaven ü?
  • vilka symboler till vilka ljud? Vilket alfabet är norm? Hur svårt är det att ”tänka om” att bokstavssymbolen ska låta annorlunda på ett annat språk?
  • är du svensk?
  • vem är svensk?
  • kan man vara både svensk och turk ?

Jag berättade om min egen bandom, om mina föräldrar som kom till Sverige under en tid då Sverige sökte arbetskraft från andra länder. Jag berättade att mina föräldrar aldrig behövde lära sig svenska eftersom de arbetade i fabrik, där man hade öronproppar. Dessutom hade de som arbetade inte något gemensamt språk eftersom de flesta kom från olika delar av världen. Pappa lärde sig finska. Sedan ville jag lyfta diskussionen om slöja- vilket jag vet skapar nyfikenhet hos många elever som inte har mött det så mycket, mer än i läromedel. Jag berättade om min mamma som bär slöja och om att jag i högstadiet skämdes över detta extra mycket när jag mötte henne dagligen då hon studerade på samma skola eftersom SFI (svenska för invandrare) var placerad på högstadiet. Det öppnade upp för samtal om:

  • hur klarar man sig om man inte kan svenska? (barnen hjälper till)
  • kan de svenska nu?
  • men om föräldrarna inte kan svenska hur pratar man då med sina barn?
  • på grund av vilka anledningar kommer invandrare till Sverige idag?
  • vad har de gemensamt?
  • vad har alla gemensamt när man väljer eller tvingas att flytta/fly? (hopp om en bättre framtid)
  • slöjan, varför bär man den?
  • varför bär inte alla muslimer slöja?
  • kan slöjan vara en symbol för att känna gemenskap?
  • slöjan som social symbol liknar det att välja att köpa Converse-skor när många andra har det i klassen- är det en på grund av att man vill känna en form av samhörighet?

Slutligen pratade jag lite om Välkomsten och om elevernas vardag som innebär att till stor del av dagen att lära sig svenska för att kommunicera men också för att lära sig ämnen. Jag berättade vilken motivation och drivkraft eleverna har och hur de utvecklar sin svenska från dag till dag. Vi pratade också om hur tufft det kan kännas att dels lära sig ett nytt språk där bokstäver och ord inte alls liknar ens modersmål och att sedan dessutom lära sig ämnen på det nya språket samt att betygsättas i ämnena utifrån det man kan visa att man kan på det nya språket. Det samtalet ledde till att eleverna fick en saga om Vem var starkast från Unga fakta. Jag hade förberett genom att byta ut ord i texten till turkiska. Syftet var att synliggöra utmaningen med att lära sig ett nytt språk. Genom övningen och de strategier eleverna valde att använda samtalade vi om:

  • att man använder modersmålet som norm och ord och tänker att ord som liknar svenska ord har samma betydelse
  • att man försöker förstå ordets betydelse genom att läsa den i alla meningar och dra slutsats om vad betydelsen kan vara
  • att stryka under ord som är främmande och sedan skriva dem i en lista för att översatta
  • att titta på bilden för att få förförståelse om vad texten kan handla om
  • hur det kändes att inte förstå

Det var en givande stund jag fick med engagerade och nyfikna elever och jag hoppas på fler möten där eleverna kan träffas och samarbeta för lärande av varandra. Eleverna var pigga på att hälsa på i en av de klasserna vi har för elever som är nya i svenska skolan.  Jag önskar inte enbart mångkulturella skolor där olika kulturer existerar- jag hoppas på interkulturella skolor med möten med ömsesidig förståelse och lärande.

 

 

Sparad i Alla inlägg, Kulturmöten

Hur skäller en hund på ett annat språk?

Igår hade vi lektion i problemläsning med textuppgifter i matematik vilket ledde oss in på att samtala om och jämföra språk. I textuppgiften figurerar en hund, och för att skapa förståelse för texten ritade jag (och tog hjälp av en elev för att rita) en hund. Sedan skrev hur det låter när hunden skäller, på svenska. Jag ställde också frågan om hur det låter när hundar skäller på de språk som finns representerade i klassen. Det var ett intressant samtal där det framkom att man inte alls tycker att hundar i övriga världen skäller med samma ljud som man tycker att hundar skäller i Sverige. Vi skrev upp på tavlan hur man skriver att hundar skäller. Sedan frågade jag om det är hundarna som skäller olika, om en hund i Sverige skulle flytta till Turkiet- skulle då hunden skälla på ett annat sätt? Nej, efter många skratt var eleverna överens om det inte var hunden utan språket och människorna som avgjorde hur det låter när hundar skäller!

Att ha en kontrastiv perspektiv på språk behöver nödvändigtvis inte betyda att jag som lärare har massor av kunskap om alla språk som talas av eleverna i klassrummet. Men att visa nyfikenhet och lyfta in elevernas modersmål i undervisningen uppskattas av eleverna och leder oss in till att lära oss om flera språk (och kulturer, då språk är kulturellt betingat) när eleverna lär sig svenska. Lärarens nyfikenhet om elevernas modersmål leder också till att läraren lär sig mycket om elevernas modersmål, kunskaper som är applicerbara när man undervisar eleverna i målspråket svenska. Jag tror att ett kontrastiv perspektiv på språk, vare sig det handlar om hundskall eller ordföljd  skapar djupare förståelse i hur vi människor skapar språk.

På turkiska skäller hunden Hav hav, och inte hov hov fick jag sedan lära mig 😉

IMG_6188.JPG

Sparad i Alla inlägg, Kulturmöten

En fågel i klassrummet, diskussion och värdegrund

Jag kommer fortsättningsvis dela med mig av stunder, som jag kallar guldstunder.  Här kommer ett från en grupp elever inskrivna från skolår 1-4:

Vi ska just börja lektionen efter tio-rasten. Alla elever är på plats, eller nja, nästan alla. Jag frågar klassen om de sett A. Eleverna i klassrummet har sett honom på rasten, på lite olika ställen. Nåja, vi börjar lektionen så länge så kommer han säkert snart tänker jag och tar whiteboardpennan i handen för att anteckna/rita på tavlan.

Plötsligt flyger klassrumsdörren upp. Där står A med ett stort leende, uppspärrade ögon som tindrar, ytterkläderna på och med en (ganska) stor fågel i händerna!

Jag står och stirrar på A och utbrister ett långt Aaaaahhhhhhhh, jag blinkar några extra gånger och försöker fokusera på vad det är jag ser. En annan elev i klassrummet utbrister: En fågel, fröken, en fågel!

A utstrålar lycka, jag är i chocktillstånd.  Fågeln försöker att flaxa med vingarna men A  har kontroll över läget och tar ett starkare grepp varje gång fågeln försöker flyga iväg. Min  kollega står bakom A och leder snabbt ut honom. Jag springer hysteriskt efter i hopp om att fotografera A och fågeln (?!). Min tanke är främst: det här är något eleverna kan skriva om, språkutveckling! Min kollega blir lite irriterad över att jag vill ta kort, hon tänker på fågelns bästa. Men i hopp om att A inte ska förlora kontrollen och fågelns ska flyga runt i skolan leds A och fågeln snabbt ut.

Efter att A tvättat händerna sätter han sig på sin plats. Vi pratar först om:

  • bakterier och sjukdomar, alla får ta handsprit
  • fågelfamiljen och konsekvenserna när människan håller i en fågelunge (att fågelmamman känner människolukten mm)
  • att fåglar inte trivs inomhus bland människor
  • hur man kan/bör göra istället för fågelns bästa

Så utbrister A: Fröken alla barn från Y-land gör så (med bildspråket visar han hur man skjuter med slangbella).

Detta blir något att diskutera om tänker jag och spinner vidare.

Jaha, säger jag och frågar om det verkligen är ALLA barn från Y-land som gör så. Ja nickar de flesta eleverna i klassen instämmande. A och några elever till har sett det med egna ögon. Det är så!

Usch, säger jag, ALLA barn (med betoning på alla) från Y-land vet inte att det är dumt att göra så.

Så tillägger jag:

Och ALLA barn (med betoning på alla) från X-land (landet A kommer ifrån) kommer in sent på lektionen och tar dessutom in stackars fåglar i klassrummet!

Eleverna tittar förvånat på mig.

Nej, fröken inte så! Nu protesterar eleverna från X-land. Jag frågar eleverna en och en om de tar in fåglar i klassrummet, eller skjuter på fåglar med slangbella. Vi har elever från båda länderna (och andra länder) men ingen verkar skjuta eller ta in (förutom A som tog in) fåglar.

Näää, säger A skamset och tittar ner. Men fröken tre, tre barn från Y-land säger han och visar slangbella-skjutandet med kroppsspråket. Ja, tre barn säger jag, men är det då ALLA barn? Nä, säger A, det är tre barn.

Vi pratar om varför vi inte bör säga ALLA när det handlar om några barn.

Vi pratar om att alla människor är olika även om de kommer från samma land.

Glad över att jag har fått ner ALLA barn från ett land till enbart tre barn- det vill säga skiftat fokus av beteende/handling från nationalitet till individ, glad över att jag under just det passet hade en studiehandledare på majoritetsspråket inne i klassen, glad över min kollega som snabbt visste vad hon skulle göra med fågeln, lite orolig över att jag provocerade eleverna genom att säga så man inte ska säga fortsatte vi stunden som blev  kvar av lektionen med biblioteksbesök. Det blev en del böcker om fåglar (man kan ju undra varför).

En minnesvärd lektion, som jag tror gav eleverna en tankeställare och blev ett lärande- ett lärande som jag tror gav mer än mina planerade lektioner.

Jag och min kollega diskuterade sedan vår syn på händelsen. Jag berättade att det (i alla fall) från landet jag härstammar ifrån är ganska vanligt att man håller i fåglar, tar in om de är skadade och matar dem (jag och mamma gjorde det senast i somras). Sedan funderade jag på om jag genom att tänka så egentligen tänkte som eleverna, alla från X eller Y gör så…

Jag berättar också varför jag blev chockad och blev något handlingsförlamad men reagerade inte lika ”negativt”  som min kollega när jag fick syn på fågeln. Jag kan erkänna att fågelns bästa var inte var det jag tänkte på i första hand.

Det var en lärorik dag på många sätt som jag gärna delar med mig av, genom att skriva här.

Behöver jag poängtera att vara rik på språk – är också att vara rik på lärande!

Sparad i Alla inlägg, Kulturmöten

Tolkningsföreträde på klockan

Jag tror många lärare känner igen sig i att det för många elever är en utmaning att lära sig klockan. Heltimmarna är enklast och det är också där inlärningen börjar. Men det är inte heller alltid självklart att det fungerar som man har tänkt sig. Här delar jag med mig om hur ”fel” med sin bakgrundsförklaring blir ”rätt” och väcker tankar om vem som har tolkningsföreträde på klockan.

_________________________________________________________

Jag: Vad visar klockan nu? (jag ställer klockan på 8:00)

Elev: Klockan är två.

Jag: Vad?

Elev: Två, två fröken.

En djup inre suck. Vad gör jag för fel? Hur kan jag göra istället? Gissar han? Kan han inte namnet på siffrorna?

Men, vänta lite nu… återkommande ”fel”… Jag ser mönster…

Jag: HUR tänker du? Berätta!

Eleven vrider och vänder på sig i försök att finna ord på svenska. Han är ganska ny i Sverige och har inte det ordförråd som krävs för att berätta hur han tänker på svenska.

Jag: Använd ord du kan på svenska och använd somaliska, det gör inget- berätta!

Eleven berättar på svenska och somaliska. Jag känner igen flera somaliska ord, några kommer från arabiskan liksom många ord gör på mitt modersmål turkiska. Efter en stund förstår jag.

_________________________________________________________________

Jag får en AHA- upplevelse. Tänker tillbaka på alla de stunder av uppgivenhet efter klockgenomgång när jag arbetade på SFI. Aldrig var det någon som förklarade hur klockan ”tolkades”. Jag frågade heller aldrig. Tills idag.

Enligt min elev som kommer från Somalia tolkar man klockan så här:

Klockan 06:00 på morgonen räknas som morgon och utgör därför ”noll”

Klockan 07:00 på morgonen räknas som första timmen och då säger man att klockan är ”ett”.

Klockan 10:00 blir alltså att klockan är ”fyra”.

Det innebär att när klockan är 12:00, så säger man att klockan är ”sex” osv.

Jag frågade den somaliska studiehandledaren och fick samma förklaring, dock att det även i Somalia förekommer olika sätt att tolka klockan. Studiehandledaren som också arbetar som tolk berättade att tiden och tolkningen av denna ibland skapar missförstånd vid tidsbokningar mm.

Detta har fått mig att fundera på:

Vilket sätt är ”rätt”- beror kanske på var man befinner sig?

Vad är normen?

Hur tolkar man klockan i övriga delar av världen?

Vem har tolkningsföreträde?

Sparad i Alla inlägg, Kulturmöten

Språkmakt

Att vara invandrare-  inte etnisk svensk?

Att vara muslim- inte humanistisk?

Och att dessutom gå i skolan- inte klara målen?

Det är just det som förmedlas, i media, av politiker och av personer som har (tar) makten att definiera och kategorisera hur ”den andre” är. Men ”den andre” grupperas föses ihop med ”andra”. Språket är makt, uttryckssätt och ordval är viktigt.

Språket förmedlar något, inte bara budskapet utan språket förmedlar även om den som uttalar sig. Ett påstående säger ibland mer om den som påstår.

Sparad i Alla inlägg, Kulturmöten

Stolt över sitt… vadå?

Något som jag ofta möter- både skriftlig och muntligt- i samband med elever med utländskt påbrå är:

”Stolt över sitt ursprung”

”Vi ska verka för att eleverna känner stolthet över sitt ursprung”

”Eleverna ska vara stolta över sitt ursprung”

Suck.

Jag ska berätta varför jag suckar. Det första som slår mig är att eleven antagligen inte alls är stolt över ”sitt ursprung” och att vi alltså måste verka-aktivt försöka påverka för att eleven ska känna sig stolt över sitt ursprung. Jag försöker tänka mig in i påståendet. Vad är mitt ursprung och hur kan jag bli stolt över det- och hur synliggör jag denna stolthet? Eller hur ska någon annan få mig att känna mig stolt över vad hen tror är mitt ursprung? Komplext.

Vem bestämmer över vad som är elevens ursprung?  Och varför måste vi hela tiden påminna eleven om att hen har ett annat ursprung- ”men” att hen ska vara stolt över det.

Jag är rädd för att ”stolt över sitt ursprung” bidrar till att vi i skolan skapar ”skyltfönsterkulturer”  där  elever ”tvingas” in till att representera länder, kulturer, traditioner eller ursprung. Eller tvärtom. Det vill säga att vissa individer representerar alla individer som lever i landet.

Jag tror på interkulturellt förhållningssätt. Att globalisera lärandet med kunskap, perspektiv och medvetenhet. Att kodväxla mellan olika sanningar, kulturer, synsätt och se samband.

Med fokus på elevens alla identiteter just nu, oavsett ursprung.

Det tror jag på.

Sparad i Alla inlägg, Kulturmöten

Rasism

Jag gillar : ”in med verkligheten i skolan, och ut med skolan i verkligheten”. Jag tror på det. Att det skapar sammanhang och känns meningsfullt för eleverna.

Men.

När jag upptäcker att det utanför ”min skola” finns/förekommer rasism, fördomsfulla uttalanden, kränkningar som beror på föreställningar och tankestrukturer som grundar sig i viljan att assimilera människor. När vuxna har den inställningen.

Då vill jag inte. Inte ta in den verkligheten någonstans alls.

Då vill jag isolera ”min skola”, klassrummet och eleverna. Likt en fågel som som tar in fågelungarna under sina vingar.

Just så vill jag göra. Och förbereda dem så att de en dag kan flyga utan att tappa balansen när de möter dessa kalla, hårda vindar.